Fri plats för att hitta människor

Kort biografi han skrev 2006

2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2017.08.11 23:37 EnsamEJEnsam Skrev denna text om ensamhet i mitten av sommaren:

Hade en lite tuffare tid och skrev ner mina tankar i ett Word-dokument tidigare i somras. Läste det nyss igen och tyckte fortfarande att det jag skrev var viktigt. Ensamhet är en mycket allvarlig trend i Sverige som det pratas väldigt lite om. Följande text är något jag skrev för en månad sedan under ett svep och dessutom i affekt. Jag har dock valt att inte ändra på något, vilket gör att vissa hopp är lite konstiga samt att slutet kanske kan verka lite plötsligt. Ber även om ursäkt för eventuella stavfel och dylikt.
Hej Sweddit, Sverige är världens ensammaste land. Vi har högst andel ensamboende i världen. Men vi lever i ett paradis med hög välfärdsstandard och och trots allt, en tämligen stabil statsapparat (om man jämför med andra länder).
I sommar har jag testat på hur det är att leva ensam, ordentligt ensam. Jag är en 22 år gammal kille som likt många andra hade mina vänner i grundskolan, gymnasiet och även några år efter gymnasiet. Jag lekte tillsammans med Adam i sandlådan. Tillsammans med Robin upptäckte jag banorna i Turok 2 på hans Nintendo 64. Jag tränade upp mina färdigheter i Super Smash Bros på mitt Gamecube för att bli bättre än Daniel, för att klå honom. Jag började lyssna på mina favoritband tillsammans med Olof och Stina. Tog mig en vända i "emo"-stilen för att återvända och bli "normal". Jag kämpade med hemläxorna från gymnasiet tillsammans med Gustav, och delade framtidsdrömmar med Alexander.
Idag pratar jag kanske med en av er, ibland om det finns tid hos båda parterna. Vi byter några korta ord och önskar lycka till i framtiden. Många av er har säkert glömt bort mig och gått vidare i era liv. Kanske gör ni likt mig och slänger tillbaka en blick till dåtiden och undrar var gemene person sysslar med idag. För vissa av er hade vi god kontakt med varandra till för bara något år sedan. Idag talar vi inte alls, för vi har gått vidare med våra liv.
I sommar valde jag att resa till min hemort från min studieort, och bäst av allt, så skulle jag inte bo med mamma eller pappa, för jag hade hittat alternativt boende så att jag kunde hänga med polarna när jag ville. Det skulle bli en fri sommar där jag kunde göra vad jag ville. För alla som har flyttat ut vet att det kan bli lite knasigt att flytta in hos föräldrarna igen. Det skulle bli somrarnas sommar. Men med åren hade kontakten med gamla bara svalnat mer och mer. Dom gamla vännerna, de riktigt goda vännerna, hade skaffat sig sambo eller totalt bytt riktning i vad de sysslade med på fritiden. Min gamle bästis tog ibland ett par dagar på sig att svara mig på messenger. Jag märkte snabbt av att detta året hade blivit avsevärt mycket sämre än förra året. Jag hade alltid åkt till min hemort för att träffa gamla vänner från gymnasietiden under sommaren och det hade aldrig varit något problem att få ihop något. Men nu skulle allt bokas en hel vecka innan, och skulle man hitta på något spontant bara för kvällen var de alltid "upptagna". Jag märkte att vår relation höll på att halka ur händerna på oss så jag valde att arbeta riktigt hårt för att återuppbygga den. Jag valde att ta ett "jag har tyvärr inte tid" som inte något personligt och la i högväxeln för att fråga vännerna om de ville hitta på något skoj någon dag. Jag har kanske 4-5 gamla vänner som jag känner att jag fortfarande hade lagom bra kontakt med i hemtrakterna. Jag har nu träffat en av dem, en gång. En kväll på en restaurang för en gemensam middag för att sedan gå hem utan den andra. Jag hade inte varit förvånad att våra relationer skulle bli lite värre när vi bodde så långt ifrån varandra och inte träffades så ofta.
Jag var beredd på att kompromissa och inse att vi alla hade blivit lite mer olika varandra. Men att det skulle vara så jävla svårt att släppas in i en annans liv, ens en gammal riktigt nära vän som man delat flera år med, det trodde jag inte. Det har i princip blivit omöjligt att ha ett avslappnat umgänge utan det blir istället ett "Jaha, så vad sysslar du med på fritiden då...? - Jaha, så du studerar där. Hur är det? Är det intressant? När är du färdig?"
Kanske är jag naiv. Kanske har jag bara någon slags inre livskris. Kanske borde jag bara släppa taget om det förflutna och gå vidare med mitt liv. För jag hatar det här. I en månad har jag bara kommit hem från sommarjobbet och sedan gjort absolut ingenting. När jag kommer hem gör jag återigen ett halvhjärtat försök att kontakta en av mina gamla vänner men han ska tydligen åka iväg någon annanstans. Kul för honom tänker jag :)...
Det har alltid varit jag som kontaktat de andra för att försöka hitta på något. Jag har valt att inte vara så svensk och tolka deras tystnad som att de inte ville umgås med mig, utan att de faktiskt har en hel del på gång. Det kan säkert stämma, men kanske har jag varit naiv. Alla har vi i alla fall lite tid, det har vi. Jag tänkte att om jag bara gör allt grovarbete så kanske de kommer nappa. Tyvärr.
De senaste dagarna har jag börjat må riktigt dåligt över ensamheten. Jag saknar någon att ha spontandiskussioner med. Någon att bara vara med. Behöver inte ens göra något speciellt, vill bara finnas tillsammans. De tre senaste dagarna har varit riktigt tuffa, känns som att jag har hamnat i någon slags svacka. Sommarjobbet har börjat med längre dagar som tär på mig. Och hem kommer jag till en tom lägenhet, ett kök, ett skrivbord med en dator, och en säng. Inte ens en förälder att småprata med (närmaste förälder bor 1h ifrån mig). Det slog mig häromdagen att jag var ensam. Trots åtskilliga försök att skapa mig ett umgänge hade jag misslyckats. Jag hade egentligen ingen vän här. Och insikten att det här kan komma att fortsätta hela sommaren gjorde mig närmast deprimerad.
På vägen hem från sommarjobbet idag tänkte jag på ensamhet, och på hur stort av ett problem det är i Sverige. Jag tänkte på hur vilsna många av oss är, och konstaterade att vi faktiskt är flockdjur. Ändå förväntas vi kunna klara oss själva och inte vara beroende av andra. Vi förväntas ha hälsosamma vänskaper, men bjuder sällan in främlingar i våra liv. Jag kom egentligen inte fram till så mycket, satt mest bara och grubblade. Och som att någon hade läst mina tankar föreslog min dagliga runda på SVT Play Dox dokumentär "The Swedish theory of love". Jag hade egentligen redan sett den, men såg den en gång till under nytt ljus för jag visste att den handlade om ensamhet. Och efter att jag sett den är jag övertygad. Det svenska individsamhället har gått för långt. Hela 50% (!) av Sveriges hushåll är enmannahushåll. Allt handlar om att förgylla sitt egna. Inte vara beroende av någon annan. Att klara sig själv och att få bestämma över sig själv. Digitaliserigen har bara påskyndat individualiseringen då vi numera kan välja vilka vi omges av. Vi kan lätt ignorera eller blockera folk som direkt tilltalar oss. Detta kan också vara en av anledningarna till den ökade polariseringen i Sverige.
Förr tvingades man bemöta dessa människor verbalt, fysiskt på plats. Idag kan de enkelt sållas bort, och oliktänkande möter ytterst liten tolerans. Detta gäller både av Sveriges politiska spektrum. Vi saknar numera en större gemensam nämnare på samhällsnivå. Vi kan fortsätta vara stolta över vårt jävla fika. Men kanske behöver vi acceptera våra olikheter för att komma varandra närmare? Det känns som att det finns en föreställning att man likt tinder väntar in det där perfekta momentet där en person med exakt rätta hobbies och egenskaper kommer in i ens liv. Då, just då kanske man kan öppna sig och släppa in någon i sitt liv. Annars håller man sitt för sig själv.
Tur som har jag återvänt till det bättre. Men det fick mig att inse hur jävligt det kan vara för vissa personer som måste stå ut med detta året om. Skärpning Sverige! Vi måste verkligen börja tänka på detta mer. Vi måste börja ta upp diskussionen på något vis! Såhär kan vi inte fortsätta! Och för er som inte sett den, se "The Swedish theory of love". Det är en ögonöppnare!
submitted by EnsamEJEnsam to sweden [link] [comments]


2016.02.26 01:03 smurfensmurfen Polisspåret, detaljerat

Palmemordet - polisspåret.
Inledningskommentar av översättaren
Om någon undrar varför den här historien inte har publicerats i Svensk press vill jag göra följande anmärkningar:
  1. Den tidning som publicerar den här historien kommer aldrig mer att kunna "samarbeta" med polisen, d.v.s få informationer om brott och kriminella, och kommer inte att ha någonting att skriva om, vilket betyder konkurs.
  2. Hela begreppet med "fri och granskande press i Sverige" är slut i och med att en Tysk tidning publicerade det först En svensk tidning kommer genom publicering av den här historien att erkänna sin egen inkompetens.
Den skildringen av Palmemordet som du nu kommer att läsa kommer aldrig att finnas i skolböckerna. Så behåll den här texten, och försök förklara för dina barn varför Olof Palmes mördare aldrig hittades.
Vem mördade Olof Palme?
Sedan exakt nio år väntar Sverige på att deras ministerpresidents mördare hittas. Många indicier talar för en överraskande teori: Palme blev offer för en högerradikal grupp. Snart blir det straffrihet för alla medhjälpare till mordet. Blir fallet någonsin uppklarat?
Polisen på spåret
Mördaren är fortfarande på fri fot. Men hans brott blir aldrig glömt. Många av de som kort stannar till framför färgaffären Dekorima på Sveavägen kan inte hålla tårarna tillbaka. Gatan som korsar här har sedan länge sitt namn efter den man som på denna plats kvällen den 28:e februari 1986 blev skjuten till döds i ryggen: Olof Palmes gata. Mordet har aldrig lämnat Sverige i ro, för Olof Palme var en mycket speciell man. I femton år var han svensk ministerpresident och chef för Socialdemokratiska Arbetarepartiet. En statsman och radikal vänsterpolitiker samtidigt, med slipat ofta skadande intellekt, trots detta även en populär landsfader. Han gick altid emot Förenta Staterna för han höll Vietnamkriget för ett brott. Hemma bygde han ut Socialstaten, och kämpade för den praktiserade jämställdheten mellan människorna i "folkhemmet".
När Olof Palme föll för mördarens hand kände sig svenskarna själva och deras idyll på utkanten av Europa träffade. De har aldrig accepterat att mordet på Olof Palme inte har klarats upp. Under de senaste åren har en handfull journalister samlat en mängd indicier för en egen mordteori. I oräknerliga radioprogram och tidningsartiklar har de förkunnat sina teorier, som baseras på vittnesutsagor, undersökningsprotokoll och spekulationer. Deras version erbjuder en lösning på gåtan. En tänkbar lösning. Bevisad är den inte.
"Det finns statskrafter som inte vill att mordet på Olof Palme klaras upp" kom Harry Schein att säga senare. Och han hade rätt. Schein var länge chef för Sveriges Television, och hörde till den närmaste vänskapskretsen runt ministerpresident Olof Palme. På fredagen den 28:e februari 1986 spelade han i en av Stockhoms tennishallar en match med denne vän. Det var Olof Palmes sista dag i livet.
Ministerpresident Palme, i Sverige kallar man honom Statsminister, avslutar omkring klockan halv elva sin sportiga förmiddag. Efteråt åker han med två livvakter till en herrmodeaffär. Livvakterna är sura, Olof Palme vill returnera en kostym som han utan deras vetskap köpt några dagar tidigare. Statsministern har alltså ännu en gång gjort en shoppingrunda - till fots, helt ensam, utan säkerhetspersonal. Det är typiskt för Olof Palme, livvakter finner han störande.
Olof Palme skickar iväg sina livvakter omkring klockan elva. En normal arbetsdag följer.
Vid arbetsdagens slut - omkring 17.30 - går den svenska ministerpresidenten som så ofta till forts den cirka kilometerlånga sträckan genom Gamla Stan till sin våning ensam. Väl hemma kommer han att ringa sin son Mårten och hans flickvän. De förbereder ett gemensamt biobesök. Olof och hans fru Lisbet lämnar lägenheten omkring 20.35 och börjar gå till den närbelägna tunnelbanestationen Gamla Stan. Fem minuter senare köper statsminstern en tunnelbanebiljett och åker tre stationer i en fullsatt tunnelbanevagn till biografen Grand på Sveavägen. Framemot 20.50 står en statsminister i en kö vid biokassan för att köpa biljetter till filmen "Bröderna Mozart".
Filmen är slut klockan 23.04. De båda paren Palme tar avsked från varandra och omkring 23.17 börjar Olof och Lisbet gå hemåt till fots. De korsar Sveavägen, eftersom Lisbet vill titta i butiken "Saris" skyltfönster. Klockan är 23.21. Några skyltfönster bort, vid färgaffären Dekorima i hörnet Tunnelgatan (numera Olof Palmes gata), väntar sedan två till tre minuter en man. När paret Palme passerat honom närmar han sig statsminstern bakifrån och skjuter honom med ett grovkalibrigt vapen två gånger i ryggen. Olof Palme dör på stället.
Mördaren flyr de 89 stegen upp till Malmskillnadsgatan och nu börjar den största spaningskatastrofen i svensk historia. Inga broar eller flyktvägar spärras. Rikslarmet går först klockan 2.05, nästan tre timmar efter mordet. Då söks av obegripliga grunder en mördarduo från Kroatiska Ustascha, även fast alla vittnesmålen säger att en ensam skandinaviskt utseende man har skjutit. Ur poliscentralen kommer mycket färre anvisningar är vanligt, allting löper okoordinerat.
Arne Irvell, chefen för Stockholms mordkommision, skall larmas direkt. Han hör talas om mordet först vid frukosten, över radion. Tvärt emot alla föreskrifter leds sökningarna av en man som kommer att spela en central roll i mordet på Olof Palme: Hans Holmér.
Socialdemokraten Holmér är Stockholms polischef. När han den 1:e Mars 1989 egenmäktigt tar kontroll över spaningsgruppen finns det bara spridda protester. Förvaltningsspecialisten Holmér saknar erfarenhet av praktiskt polisarbete. Han kom att sätta falska brottslingsbeskrivningar i omlopp. Tolv dagar efter mordet arresterade han Viktor Gunnarsson, som senare friges, eftersom han hade ett alibi som Holmér medvetet inte kontrollerade. Den följande konflikten kostar inte Holmér, som uppenbart och tydligt stöds av Justitiedepartementet, hans jobb utan Holmérs kritiker, riksåklagaren K.G. Svensson.
Holmér kommer senare att hårdnackat söka efter mördaren bland svenska kurder. Under detta sökande begår han massiva civilrättsliga brott som slutligen gör det omöjligt att ha kvar honom på denna post. Regeringen sätter in en ny spaningsledare. Denne låter i slutet av 1988 arrestera Christer Petterson som ensam mördare. Han blir i första instans dömd, eftersom Lisbet Palme i en grovt manipulerad konfrontation [gegenüberdarstellung] identifierat honom som hennes mans mördare. Vid överklagande av domen blir Petterson frikänd.
Tre spektakulära falska spår som spaningsgruppen i fallet Palme följt. Det fanns också en mängd andra spekulationer, alla utan substans. Bara ett ytterligare spår finns det som är mer än ett hjärnspöke. Ett spår som är stött av flera vittnen, talrika observationer, och en imponerande mängd indicier. Detta spår har förvisso inte följs av polisen utan av en handfull engagerade journalister, framför allt Lars Borgnäs och Sven Anér. De har under många år av detaljarbete funnit lögner från åklagarsidan, sökt igenom hemliga akter och spårat upp och frågat viktiga vittnen.
Då framträder följande bild:
Stockholm, 28:e februari 1986, tunnelbanestationen Gamla Stan. Klockan är 20.35. Inga stiger ur en tunnelbanevagn. Hon noterar en man som har en antenn utstickande ur jackan. Strax före utgågen vänder hon sig nyfiket om och ser hur mannen talar i en walkie-talkie. Fyra minuter senare kommer Olof Palme att köpa en tunnelbanebiljett på denna station.
20.37 I en trappuppgång hundra meter från tunnelbaneingången ser Inga ännu en man som talar i en walkie-talkie. Tjugo meter bort går Olof och Lisbet Palme i riktning mot tunnelbanestationen.
20.38 Helena noterar i denna tunnelbanestation två män som verkar bevaka någon.
20.39 Per träffar paret Palme i tunnelbaneingången. Trettio meter bakom dom går en man med mörk hudfärg. Per menar att mannen förföljde paret Palme.
20.43 Tunnelbanan kommer in på stationen. Leila står i samma vagn som paret Palme stiger in i. Hon märker hur en man i sista ögonblicket hoppar in i vagnen och håller uppsikt över Olof Palme. Han har mörk hudfärg. Tågföraren är samtidigt konduktör. Han stiger vid varje station ut och övervakar på- och avstigning. I och med detta ser han hur två män följer efter Olof Palme in i vagnen.
20.47 Tunnelbanestationen Rådmansgatan. Paret Palme stiger av. Tågföraren märker att samma två män stiger av och följer paret.
20.50 Olof Palme stiger in i biografen Grand. Förbipasserande berättar senare att det har observerat en man med en walkie-talkie i gatuhörnet. Klockan är nu 21.10. Precis mellan Biografen och senare mordplats blir en man med en walkie-talkie sedd.
22.10 I omedelbar närhet av blivande mordplats står ännu en man med en walkie-talkie.
23.00 Mozart-Filmen närmar sig sitt slut. Ungefär niohundra meter från biografen ser Annika och Lena hur en polisbil jagar ikapp en linjebuss. Ur polisbilen stiger en civilklädd man in i bussen. Annika och Lena är lite fundersamma.
23.05 Filmen är nu slut. Femtio meter från Biografen Grands framsida ser Majbritt och Märta tre springande män. De springer parallellt med Palmes hemväg.
23.10 Biografen börjar tömmas. Trehundra meter öst om biografen sitter Eva och tittar ut genom sitt fönster. Hon observerar sedan drygt tjugo minuter två män som står och pratar - bredvid en bil med motorn igång - i walkie-talkies. När en polisbil åker förbi är de plötsligt borta. Vid samma tidpunkt parkerar trehundra meter väster om biografen polisbil 1520 på trottoaren. Ingrid frågar sig varför det i denna bil inte, som vanligt är, sitter två poliser utan bara en. Han använder inte polisradion, utan talar i en walkie-talkie. Efter orden -"jaha, där borta" åker bilen plötsligt därifrån.
23.12 Tommy ser på Tranebergsbron hur flera polisbilar åker efter varandra i riktning biografen Grand. Trots att en sådan koncentration av polisbilar sällan förekommer i Stockholm vet poliscentralen ingenting om detta.
23.15 Olof Palme är redan på Sveavägen. Kristian ser från korsningen David Bagares Gata och Regeringsgatan, ungefär 400 meter öster om biografen, hur två män tittar i ett tomt skyltfönster. Samtidigt talar båda i walkie-talkies.
23.16 Hörnet Sveavägen och Tunnelgatan. Fem minuter innan mordet. Några meter från mordplatsen ser en taxiförare en man med en walkie-talkie.
23.17 En flanör, vi kallar honom Jerker, och hans flickvän går Adolf Fredriks Kyrkogata i riktning mot Sveavägen. Femtio meter från den plats där Olof Palme kommer att avlida inom några ögonblick ser Jerker ännu en man med en walkie-talkie. När Jerker passerar honom vänder han sig om och ser honom rakt i ansiktet. Jerker känner igen den här manen. Han är helt säker, att han har sett Alfred förut. Alfred är - polis.
23.21 Reine och Sigge åker i en bil i riktning mot mordplatsen. När dom är knappt etthundra meter bort från platsen hör dom två skott. En vit Volvo kör upp och blockerar dem.
23.22 Leif står med sin bil vid rödljuset i korsningen Sveavägen och Tunnelgatan. Han blir plötsligt vittne till de dödliga skotten. Han försöker ögonblickligen alarmera polisen på sin mobiltelefon. Samtalet blir hos mobiltelefonbolaget registrerat, men ingen svarar i poliscentralen. Polisen i den svenska huvudstaden kan inte larmas. Det är först 23.26 möjligt.
23.23 Mördaren har flytt uppför trapporna till Malmskillnadsgatan. Där springer han förbi Anna, som noterar att han försöker stoppa ned någonting i en sorts handväska. Han verkar ha problem med blixtlåset.
Det är fortfarande 23.23. Lars, ytterligare ett vittne till mordet, förföljer mördaren. Vid David Bagares Gata, 150 meter östligt från mordplatsen, förlorar han spåret. Gatan är tom på människor. Bara polisbil 1520 kör förbi långsamt och utan blåljus.
23.24 I närheten av mordplatsen blir ytterligare tre män med walkie-talkies sedda av tre olika vittnen.
Fortfarande 23.24. Fem minuter innan mordlarmet går ut över polisradio hör en pressfotograf över sin specialmottagare ett walkie-talkie-samtal: "Hallå ni däruppe..hur ser det ut.." - "Bra, men det är förbannat kallt" - "Statsministern är skjuten" Den sista satsen lät mer glad än bestörtad, lät som om saken var klar.
23.25. Fyra minuter efter skotten. Femhundra meter öster om mordplatsen kommer 43-ans buss in på Eriksbergsgatans hållplats. Två män vill stiga på. De verkar upphetsade. En av dem stiger på, den andra stelnar till i bussdörren och tvekar. Sedan tittar han upp i taket, noterar vagnnumret, och stiger sedan ur. I handen har han en gråblå plastväska i A4-format med blixtlås. En sådan plastväska har Anna sett hos den flyende mördaren två minuter tidigare. I sådana plastväskor bär Stockholms civilpoliser i tjänsten sina skjutvapen. Detta förhållande noterar inte bara busschauffören utan också en bussresenär, TV-producenten Lars Kranz.
Fyra dagar senare sitter Lars Kranz i rätten som processövervakare. Där ser han en man som han på grund av hans ovanliga kindparti känner igen direkt. Det är mannen med plastväskan han såg på 43-ans buss. Han tar reda på mannens namn. Det är Alfred. Samma Alfred som Jerker såg strax innan mordet, en av walkie-talkie-männen. Men det finns ochså ett tredje vittne som bekräftar Alfreds närvaro vid mordplatsen, nämligen busschauffören på 43-an. Han identifierade senare även den andre mannen som steg in i 43-an, hans namn är Gunnar.
Gunnar och Alfred är poliser i polisdistriktet Norrmalm. Där ligger mordplatsen, och även biografen Grand. Gunnar och Alfred har under sin poliskarriär nästan alltid arbetat tillsammans. Under mindre än två år blev teamet 70 gången anmält för brutala metoder mot civilister, men väldigt sällan dömda. Alla misshandlingar de båda utförde blev inte anmälda, som den gången de förhörde en misstänkt droghandlare till döds i ett rum i tunnelbanestationen T-centralen. Ansvarig för dessa icke-anmälningar var förste riksåklagare Clas Zeime. Och just denna Zeime blev i Palme- mordutredningen efterföljare till åklagaren K.G Svensson, alltså den Svensson som kritiserade Holmérs spaningsmetoder.
Gunnar och Alfred var också medlemmar av den beryktade Baseball-ligan. Denna civila enhet grundades av Norrmalmspolisen 1982 för att begränsa gatu- och drogkriminalitet. Detta gjordes så brutalt att gruppen teoretiskt upplöstes ett år senare. Praktiskt arbetade poliserna i Baseball-ligan tillsammans ända fram till mordet av Olof Palme. Den högerorienterade Baseball-ligan sades hysa fanatiskt hat gentemot den vänsterorienterade Olof Palme. Baseball-ligans skapare var för övrigt ingen annan än Hans Holmér. TV-producenten Lars Kranz är sedan trettio år journalist och en utbildad kriminalreporter. Efter att i rätten ha känt igen Alfred som den man som steg på bussen, visste han vad han hade att göra. Han träffar spaningsledningens chef Hans Holmer samma kväll efter en presskonferens i radiohuset. Kranz berättar om sin observation och visar en tidningsbild av Alfred. Då detta resulterar i att en av Holmers livvakter frågar vem det är, ställer sig Holmer upp med orden "En kollega" och försvinner snabbt. Hans Holmérs livgarde består delvis av medlemmar ur Baseball-ligan.
Samtalet med Holmer har dock följder: nu övertar den tidigare av Holmér ledda säkerhetstjänsten Säpo alla undersökningar som handlar om misstänkt beteende av poliser under mordnatten. Krantz beordras att komma till Säpo för förhör. Med falska vittnesutsagor, bland annat från hans dotter, försöker Säpo få honom att erkänna att han inte har gjort sina betraktningar den 28:e utan den 24:e Februari. Ett samtal med hans dotter ger honom klarhet: Säpo har försökt att föra honom bakom ljuset [ihn reinzulegen]. Han blir senare konfronterad med såväl en manlig som en kvinnlig busschaufför som båda säger att han har åkt med en helt annan buss än den han själv uppgett.
Den riktiga busschauffören måste Kranz leta reda på själv. Den 2:a maj finner han honom. Busschauffören bekräftar Alfreds märkvärdiga beteende. Även Baseball-ligapolisen Gunnar har busschauffören känt igen. Utan förbindelse med Lars Kranz hade busschauffören direkt efter mordet vänt sig till spaningsgruppen med sina iakttagelser. Säpo satte sig i förbindelse med honom direkt. Av detta kan vi notera att polisspåret blir taget med största allvar, även om det sker bakom stängda dörrar.
Varför dessa mystiska spaningsmetoder? Säpo känner redan till den riktiga busschauffören, presenterar för Kranz dock två andra. Varken Gunnar eller Alfred har till dags dato konfronterats med busschauffören eller Lars Kranz.
Säpo försöker istället spela ut vittnena mot varandra. Båda blir massivt skrämda. Man förföljer dem och avlyssnar deras telefon. Busschauffören blir öppet hotad. Gunnar och Alfred stiger flera gånger in i hans buss för att kontrollera hans reaktion. Säpo varnar honom, och undrar om han inte vet hur sällan det händer att poliser får en fällande dom i Sverige, och när han står i rätten, tryckt mot väggen av skickliga frågor från advokater, och Gunnar och Alfred blir frigivna, om det då är klart för honom vad som skulle kunna hända honom och hans familj. Slutligen tystnar busschauffören, som inte vill ha någonting mer med saken att göra. Också Kranz känner sig på grund av psykoterrorn som ett offer. Busschauffören och Lars Kranz blir förhörda, inte Alfred och Gunnar. Polisspåret får inte finnas.
Igen och igen syns Säpo-anställda på grund av sina extremt högerradikala yttringar. Inte bara ett fåtal Säpo-anhöriga har känt eller noterat ett utpräglat Palmehat. Säpo-agenten Melker Berntler ger till sin tidigare chef Holmér en lista med namn på kollegor som hade önskat sig att Olof Palme mördas. Säpo har femton revolvrar med Kaliber 357 Magnum, av samma typ som Olof Palme mördades med.
Även Norrmalms polisdistrikt är känt som högerinriktat centrum inom Stockholmspolisen. Den beryktade Baseball-ligan hade sitt hem här. Mycket omtyckt var hos vissa Norrmalmspoliser de så kallade kamratträffarna. På programmet stod högerextremistisk litteratur och texter, tysk marschmusik samt Hitlerhälsning.
En dag efter mordet på Olof Palme firade Norrmalmspolisen en fest. Under denna fest utbringade avdelningens ledare Knut en skål tillägnad mordet på Olof Palme. Nästa alla höjde instämmande sitt glas. Även Torsten är Norrmalmspolis. Liksom Alfred och Gunnar var han medlem i Baseball-ligan. Han är öppet fascistisk. På sin ytterrock har han en svensk flagga med ett hakkors broderat. Mordnatten hade han en koordinerande uppgift i innenministriet.
Norrmalmspoliskvinnan Laura arbetade på mordnatten extra i en ambulans. Hon kallas till mordplatsen men svarar dock inte. I hennes ställe tar en händelsevis passerande ambulans upp den nedskjutna Palme.
Ytterligare en Norrmalmspolis är Henrik, även han ex-Baseball-ligist. Han har fotografier där han poserar framför judiska gravar med Hitlerhälsning. Henrik är medlem i högerradikala kulturföreningen Suecia Avantus Gardiae, som också producerar radioprogram i Stockholms Öppna Kanal. Samma dag som mordet görs en lyssnarfråga; en svensk statsman skall bli mördad, och lyssnarna skall gissa vem. Åtta timmar senare är Olof Palme död.
Mordnatten har Henrik, gentemot läkares anvisningar kort efter en blindtarmsoperation lämnat sjukhuset på eget bevåg. Henrik har tillgång till en våning i korsningen Regeringsgatan och David Bagares Gata. Precis där förföljaren Lars förlorade Olof Palmes Mördare ur blicken.
I denna lägenheten bor Egon. Vapenhandlaren och majoren A. D. Egon poserar även han på Henriks Hitlerhälsningsfotografier. Sex veckor innan mordet blir han säkerhetschef för radiotrafik i Storstockholm och kontrollerar därmed även all walkie-talkie-kommunikation. Säkerhetsklassning för denna höga förvaltningspost gör Säpo, positivt. En vecka efter mordet låter Egon sjukskriva sig, och säger upp sig en vecka senare. Hans efterföljare blir Henrik, som även han klassas som ytterst pålitlig av Säpo. Norrmalmspolisen Sigfrid hörde likväl till Baseball-ligan. Mordnatten körde han polisbil 1520. Enligt insatsplanen hade hans mannar egentligen ingen tjänst den natten. Men polisofficeren Paul, som hör till Södermalmspolisen, bytte för denna kväll till Norrmalmsdistriktet. Hans förare Sigfrid ansöker först samma kväll att få köra, och kommer sålunda att ha 21 timmars obruten tjänst.
Bil 1520 är den bilen parkerad på trottoaren, i vilken Ingrid tio minuter före mordet ser en ensam polis tala i walkie-talkie. Två minuter efter mordet åker denna vagn 1520 långsamt och utan blåljus förbi vittnet Lars. Han har ögonkontakt med Sigfrid och Paul. Kort därefter ger Lars upp jakten och går tillbaka i riktning mot mordplatsen och träffar ännu en gång polisbil 1520. Denna gång stannar han polisbilen och frågar om de ochså jagar mördaren, vilket poliserna jakande besvarar.
Men när de verkligen jagar en mördare, varför har de då inte två minuter tidigare arresterat Lars? Han var den enda människan på gatan, kom springande i riktning från mordplatsen, och är därigenom högst misstänkt. Varför åker Sigfried och Paul till brottsplatsen i en riktning där en trappa gör en tillfart omöjlig? Varför gör de inte sin insats, som annars är fallet, över radio tilkänna, och varför leder de inte Lars uppgifter över flykt- riktningen vidare? Och framför allt: Hur är det möjligt att den här vagnen redan känner till skotten? Radiolarmet blir nämligt först fyra minuter senare, 22.39, utlöst.
För att förklara det mystiska uppträdandet av bil 1520 vill spaningsgruppen sätta radiolarmets tid sex minuter tidigare. De kommer att förutsätta att radiolarmet gick ut redan 23.23, även fast samtliga vittnen bekräftar 23.29 som tid för larmet. För att verifiera den tidigare larmtiden används poliscentralens datorutskrift, på vilken alla insatser finns registrerade. Men alla tidsangivelser från 23.23 till 23.30 är manuellt ändrade.
Senare skulle larmcentralens band med tidsangivelser tjäna som bevis för den tidigare larmtiden. Orginalbandet är visserligen förstört, men spaningsledningen lade fram en kopia. Men den här kopian hade ett fel; Televerket har två band för tidsangivelser: det tekniskt felfria bandet A, och ett tidsangivelseband B som har ett lätt bakgrundsbrus. Mordnatten löpte tidsbandet med bakgrundsbrus i Televerkets anläggning. Polisens bandkopia innehåller den brusfria tidsangivelsen.
Samma dag som denna förfalskning blev upptäckt av pressen dykte, som ett under, originalbandet upp. Det blev ögonblickligen hemligstämplat. Spaningsledningen insisterar fortfarande att radiolarmet gick ut 23.23. Skall därmed misstanken vara borta att det fanns poliser som kände till mordet även fast detta inte var möjligt?
Radiolarmet ger ytterligare en gåta: under flera minuter går det inte ut något radiolarm från poliscentralen även fast de känner till attentatet. När vittnet Leif klockan 23.22 försöker nå poliscentralen via mobiltelefon svarar ingen. En minut senare lyckas en taxicentral att komma fram till polisen. Polisen tar upp anmälan om skotten på Sveavägen, skickar dock ingen bil. Taxicentralen larmar även en ambulans över larmcentralen, som i sin tur ytterligare en gångklockan 23.25 informerar polisen. Hos polisen säger man sig inte känna till någonting om skotten, även fast man två minuter tidigare blev från larmade av Järfälla Taxi. En minut senare kommer äntligen vittnet Lars fram till polis-centralen, som nu får höra om attentatet för tredje gången. Trots detta trefaldiga larmande skickas inga bilar till mordplatsen. Ytterligare tre minuter passerar utan att någonting händer, sedan sätter Kasper ut det första Radiolarmet över skotten på Sveavägen.
Kasper jobbar bara den här kvällen i poliscentralen. Vanligtvis hör han till manskapet i piketbil 3230. Den vagnens insatsledare - Max - och besättningsmedlemmen Yngve är delägare i privata säkerhetsfirmor - tillsammans med Baseball-liga-poliser! Yngve är skjutlärare och hör till kretsen av högerextrema poliser.
Vid tidpunkten för attentatet befinner sig piketbil 3230 på Malmskillnadsgatan, bara 150 meter ifrån mordplatsen. Men här har den egentligen ingenting att göra. Enligt uppgift ville besättningsmedlemmen Yngve flytta sin felparkerade bil. Han bor bara 100 meter längre bort i hörnet Regeringsgatan och David Bagares Gata, tvärs över gatan från radiosäkerhetschef Egon, alltså samma gathörn där vittnet Kristian såg två män stå och stirra i det tomma skyltfönstret samt prata i walkie-talkies, och där förföljaren Lars förlorade spåret efter mördaren.
För att hitta en parkeringsplats för sin privatbil åker Yngve nu, bara några minuter före mordet, ytterligare ett varv runt kvarteret. Han åker därigenom parallellt med Olof Palmes hemväg. Ynge parkerar sin bil på David Bagares Gata och går tillbaka till piketbilen. Då går skotten. I samma ögonblick, när mördaren kommer springande på David Bagares Gata åker piketbussen därifrån. Förföljaren Lars förlorar mördaren ur siktet bakom en bil. Det är Yngves bil. Lars träffar sedan bil 1520, något senare kommer även besättningen från Yngves piketbuss. Ingen verkar här märka något misstänkt, utan beger sig samtliga till brottsplatsen. Bara en person stannar helt ensam kvar på David Bagares gata: Yngve - han blir stående vid sin privatbil.
Är han där verkligen ensam? Yngve har för övrigt flyttat sin bil från ett parkeringsförbud till ett annat. Den blir tre dagar senare bortsläpad.
En av walkie-talkie-männen vid det tomma skyltfönstret blir senare identifierad, även han en polis. När Olof Palme blir nedskjuten uppehåller sig i en omkrets av cirka 400 meter av mordplatsen minst trettio poliser, av vilka minst arton inte har någonting där att göra. Ingen av dom hade något uppdrag. Också Karl är i närheten avbrottsplatsen. Karl är en av poliserna i piketbilen som vittnet Eva ser långsamt åka förbi de två walkie-talkiemännen. Han genomför den första personkontrollen efter mordet. Han har en misstänkt som passar in på personbeskrivningen. Men: Vid denna tidpunkt har över huvud taget ingen personbeskrivning gjorts. Karl hade övertagit ett hyreskontrakt för en våning på Järnmalmsvägen i Traneberg. Strax efter mordet övertar Karls kollega Gunnar kontraktet. När i denna våning ett vattenrör brister måste hyresvärden skjuta ett skåp åt sidan. Då rullar plötsligt en SS-hjälm över hans fötter. I skåpet hittar han ochså dussintals hakkors-fanor, avancerad avlyssningsutrustning och några walkie-talkies. När rörmokaren vill fixa vattenskadorna kommer en fullbesatt piketbuss förbi. Även i Stockholm bryr sig sällan polisen om vattenskador, det är ett jobb för hantverkare. Poliserna frågar rasande vad det är som pågår.
Varför har Norrmalmspolisen ett sådant sällsynt intresse av denna våning? Deras färd till Traneberg registreras inte som insats, och Traneberg ligger utanför Norrmalmsdistriktet. Grannarna uppger att ingen bor i den lägenheten, och faktum är att Gunnar har två andra adresser. Nyckeln till denna våning hänger tillgänglig för alla på Norrmalmspolisen. Det finns en speciell telefonledning indragen, och läget lämpar sig utmärkt för walkie- talkie kommunikation ända in i Stockholms innerstad. I precis denna riktning kom de oregistrerade polisbilarna som Tommy såg några minuter innan mordet. En husundersökning genomförs inte. I motsats: spanarna ger Gunnar möjligheten att lugnt föra bort alla dessa mystiska saker ur lägenheten.Fantombilden
Alla hittills kända polisspår-vittnen har letats upp av journalister. Inte ett enda polisspår-vittne har presenterats av polisen själva. Spaningsgruppen hanterar vittnenas observationer på sällsamt vis. Förföljaren Lars blir på brottsplatsen indragen i en piketbuss. Hans iaktagelser blir inte vidarbefodrade. Ingrid som såg bil 1520 blir förhörd först efter det att hennes iakttagelser blir offentligt kända. Man försöker intala henne att hon har sett anställda i ett vaktbolag och inte poliser. Den från spanings- ledningen utpekade vaktbolagsanställde intygar dock att han inte har varit där. Majbritt och Märta kontaktar polisen omedelbart efter mordet. De blir ivägskickade med orden "blonda män söker vi inte", bara utlänningar är intressanta. Eva, som såg Karl, får höra från spaningsledningen att hon bara har sett tre fulla män. Leila sätter ihop en fantombild av mannen hon såg följa Palme i tunnelbanan. Denna fantombild blir ögonblickligen hemligstämplad. Pär upplever samma sak. Inga får bara se fotografier av utlänningar, även fast hon svär på att ha sett typiskt svenska män. Jerker, som kände igen Alfred, känner sig till och med hotad av polisen, likaså Lars Kranz och busschauffören.
Vissa vittnen till polis-spåret har ännu inte förhörts. Men flera år efter mordet blir nya vittnen kända. Först i november 1992 gav Katja och Pirjo sina fällande iakttagelser tillkänna.
Katja och Pirjo kommer från Finland. De bor i en nordlig förort till Stockholm. 1985 gick Katja regelmässigt till en Fitness-studio. Från denna minns hon en finsktalande man. Landsmannen heter Pertti. Han är känd i fitness-studion, går ofta dit, men Katja intresserade sig inte för honom.
På kvällen den 28:e februari kommer Katja och Pirjo samtidigt med Olof Palme ut ur en biograf, men en annan biograf cirka en kilometer bort, på Kungsgatan. Katja och Pirjo vill titta i fönstren på en möbelaffär på Sveavägen. Klockan är 23.18. Trehundra meter norr om dem går makarna Palme. 23.19 har Katja och Pirjo nått Sveavägen. Och nu märker de att de inte har någon klocka. För att inte missa sitt pendeltåg måste de fråga någon hur mycket klockan är.
Olof och Lisbet Palme kommer i motsatt riktning. Det är nu bara 200 meters avstånd mellan dem. 23.20 står paret Palme framför skyltfönstret till den Indiska butiken "Saris". Katja och Pirjo befinner sig 100 meter söder om dem. Framför färgaffären Dekorima ser de en man med sänkta armar. Katja går fram till den här manen för att fråga honom om klockan. Exakt i detta ögonblick märker hon att hon känner den här mannen, till och med med efternamn. Det är Perrti, finnen från fitness-studion. Alltså talar Katja med honom på finska direkt. Men Perrti svarar inte. Han tittar bara nervöst på Katja. Hon blir lite konfys, tar tag i Perttis jacka och frågar igen "varför vill du inte säga hur mycket klockan är?" I detta ögonblick kommer det en röst ur walkie-talkien. En walkie-talkie Pertti har gömd i sitt axelhölster. Rösten säger på finska "nu kommer dom", Pertti svarar på finska "jag har blivit igenkänd, vad skall jag göra?" Svaret, ännu en gång på finska "skit i det, gör vad du ska!"
Katja och Pirjo finner situationen obehaglig, eftersom de även har sett pistolen som Pertti har i sitt andra axelhölster. De vänder sig om och beger sig snabbt därifrån i riktning centralstationen. Kort därefter hör de två skott. Bara hundra meter bort från mordplatsen vänder de sig om. De kan inte se någonting. De hoppas att det bara var avgasknallarna från förbifarande amerikanska gatukryssare. Tidningarna gör nästa dag deras förhoppning till intet.
Katja och Pirjo är övertygade, de har frågat en statsministermördare efter klockan. Visserligen har de inte sett honom skjuta, men att det måste ha varit mannen vid färgaffären blir klart från vittnesmål av vittnet Morelius. Han såg vad som passerade från sin parkerade bil i hörnet Tunnelgatan / Sveavägen och märkte att mördaren under de sista minuterna före mordet inte rörde sig ur fläcken. Det måste alltså ha varit samma man som Katja och Pirjo frågade efter klockan.
Nu fruktar Katja för sitt liv, för Pertti har känt igen henne. Katja och Pirjo lovar varandra att inte berätta dessa iakttagelser för någon. Efter sju år berättar Pirjo sin historia i förtroende för en vän. Vännen berättar historien vidare för en journalist. Och journalisten går vidare till spaningsgruppen, som intresserar sig väldigt mycket för de båda finnarna. Spaningsgruppen arresterar inte Pertti, istället består deras första handling av en husundersökning hos Katja. Möjlig grund för detta: även Pertti är polis.
Katja och Pirjo är till dags dato minst åtta gånger förhörda. De är efter detta väldigt förskrämda. När andra - mindre viktiga vittnen - har fått se över hundra fotografier har man visat Katja och Pirjo sammanlagt tio. En konfrontation mellan Katja, Piro och Pertti har inte skett. Även andra vittnen till mordet har hittills inte konfronterats med Pertti. Händelsevis arbetar Pertti vid Rikskriminalen, alltså vid samma avdelning som hela spaningsgruppen tillhör.
Juni 1994 blev spaningsledaren Hans Ölvebro åtalad på grund av inaktivitet. Den ansvariga riksåklagaren har dock inte öppnat en process mot Ölvebro, eftersom han "hade förhört alla vittnen".
Hans Ölvebro stängde väldigt hårt ögonen för alla fakta som visade på ett deltagande av polisen i Palme-mordet. Vill han inte finna mördaren? Han säger om sina spaningsmål tydligt "vi är intresserade av alla tips. Vi arbetar opartiskt med en serie av tänkbara motiv. Det enda spår som jag vägrar att befatta mig med är polisspåret."
Pertti, Alfred, Gunnar, Siegfrid, Yngve och alla de andra glädjer det säkert.
Efter långt övertalningsarbete av riksdagsledamöter har riksdagen den 24:e november 1993 beslutat att kräva en oberoende medborgarkommission från regeringen. Riksdagen och regeringen enades om att regeringen varken fick utarbeta speciella direktiv för kommissionen eller utse kommissionens medlemmar. Men innan det han gå så långt presenterade Hans Ölvebro ännu en gång en Palmemördare. En 42-årig sinnesstörd skulle ensam ha mördat statsministern. På grund av detta lade regeringen sina direktiv på is. När mördaren var fasttagen, behövde man följaktligen ingen mordkommission.
Efter denna infrysning erkände Hans Ölvebro att han inte hade någon Palmemördare. Han ville bara kolla om någon i spaningsgruppen ledde information vidare till pressen. 29:e september 1994 var direktiven slutligen utarbetade, i slutet av 1994 var medlemmarna utsedda. Aldrig tidigare i Sveriges historia har en undersökningskommission så sent insatts.
Kommissionen skall visserligen explicit undersöka misstanken om att eventuellt poliser var inblandade i mordet, för detta är den dock ingen medborgarkommission, som ursprungligen krävdes. En tidigare regionalpolitiker, en borgmästarinna, en straffrättsdocent, en förste rikskriminalchef och generaldirektören för riksrevisionsverket ska i slutet av januari påbörja arbetet. När inget åtal har väckts innan den 28:e februari 1996 - om ett år alltså - kan bara mördaren själv ställas inför rätta. För alla andra medhjälpande är en straffrättslig procedur utesluten. Kommissionen skall lägga fram sina första resultat i juni 1996. Varför så sent?
Detta är en artikel av Klaus Dieter Knapp publicerad i Die Zeit, No. 9, 24 Februari 1995, sid 13-15, sektion Dossier med originaltitel Der Polizei auf der Spur. Detta är en översättning av intellektuellt gods utan tillstånd, och endast för privat läsning. Om du vill använda den här texten, varsågod, jag bjuder på översättningen men för att få copyright och annat fixat kontakta:
Kommanditgesellschaft Zeitverlag Gerd Bucerius Gmbh & Co,
Pressehaus, Speersort 1, 20095 Hamburg. Tel +49-40-32800, Fax +49-40-327111.
submitted by smurfensmurfen to sweden [link] [comments]


Så förhindrar YouTube partiskhet - Så fungerar YouTube Den som hittar sin plats tar ingen annans - Tomas Sjödin HAR VI PLATS FÖR PLAST I EN HÅLLBAR FRAMTID? Olof Wretling - Att skapa plats för olikheter Högkänsliga människor på arbetsmarknaden Träffa våra jobbkonsulter

  1. Så förhindrar YouTube partiskhet - Så fungerar YouTube
  2. Den som hittar sin plats tar ingen annans - Tomas Sjödin
  3. HAR VI PLATS FÖR PLAST I EN HÅLLBAR FRAMTID?
  4. Olof Wretling - Att skapa plats för olikheter
  5. Högkänsliga människor på arbetsmarknaden
  6. Träffa våra jobbkonsulter
  7. HAR VI PLATS FÖR PLAST I EN HÅLLBAR FRAMTID?

Olof Wretling är en av landets mest populära komiker och berättare, känd från bland annat radioprogrammet Mammas nya kille och humorgruppen Klungan. I den här intervjun berättar Olof om ... I sin bok Den som hittar sin plats tar ingen annans beskriver han hur han fann sin plats i livet, om hur viktigt det är för alla människor att hitta hem och om vad som egentligen kännetecknar ... De senaste åren har vi hjälpt tusentals personer att hitta jobb med hjälp av våra program. Till oss kommer människor som vill hitta sin rätta plats på arbetsmarknaden. Vissa vill hitta ... Vi människor får i oss mikroplaster motsvarande ett kreditkort i veckan, visar en forskningsrapport av Världsnaturfonden WWF. Forskare bedömer att vi inom en snar framtid har mer plast än ... YouTube tillämpar policyer på ett neutralt sätt. På vår plattform handlar det om att dela information överallt och att ge många olika människor en röst. Tid: Måndag 2 december 2019, kl. 13-16 Plats: Finlandsinstitutet, Sibeliussalen, Snickarbacken 4, Stockholm Arrangörer: Global Utmaning och Finlandsinstitutet ... Det kan ta lång tid för en högkänslig att hitta sin plats på arbetsmarknaden. Det finns många områden som vi inte passar in i. Det fungerar inte med jobb där vi inte har möjlighet att dra ...